Avslut

Visst var det lite känslor när vi sålde vårt hus för tre år sedan, efter 40 år, det skall jag villigt erkänna. Det var inte så mycket känslor i tisdags när jag sålde mina föräldrars hus. Det var mest en lättnad över att slippa ta hand om ett åldrande hus något år till. Ett fint hus men som behöver ha unga nya friska krafter som tar hand om det i fortsättningen och lägger sin touch över det. Jag vet att det kommer bli ett fantastiskt hus för denna unga barnfamilj, en familj som jag direkt fattade tycke för. Barnen har sett det utvändigt och sett närheten till deras kommande förskola och skola. De har ännu inte sett huset invändigt, men jag kommer att visa det för dem nån dag framöver. Även denna gång anlitade vi samma mäklarfirma som vi fick stort förtroende för då och även denna gång fick vi en flaska bubbel vid avslutad affär.

Frans

Frans lever sitt liv på Marstrand. Här är han ute på promenad med sin matte. Så som de alltid gör ett par gånger om dagen. Det brukar bli samma runda så Frans känner sig väl till rätta på gatorna. Frans och matte håller aldrig jämna steg. Återigen har matte stannat och pratat med någon och vem det är har Frans ingen aning om. När matte stannar och skall prata med någon så lunkar Frans vidare fram på gatan. För han vet att så snart matte pratat klart så kommer hon i snabb takt förbi honom. Det gör inget tänker han för snart där framme ser hon en annan person som hon skall prata med och då kommer han ifatt matte och lunkar förbi henne och så fortsätter det under deras promenader. Frans tycker att det är bättre att gå själv i lugn takt så kan matte rusa iväg, stanna och prata, rusa iväg, stanna och prata. Så då brukar de vara hemma igen samtidigt.

I väntrummet

”Samma dag som man fyller 70, då inser man att man klivit in i dödens väntrum. Det är ingenting som känns riktigt viktigt på något sätt. Det är inte kul att köpa prylar. Det är inte kul att gå ut och dricka bärs. Ja, det är i stort sett ingenting som är kul liksom” 

Så säger Magnus Uggla i ett stycke, jag har inte läst hela intervjun i Aftonbladet. 

Nu har jag visserligen inte trätt över tröskeln in till ”dödens väntrum” ännu, men visst känner jag så här allt som oftast. Säkert helt naturligt för många i denna ålder. Det som förr, bara för något år sedan, var lätt och kul att göra är nu allt svårare att uppbåda energi kring. Ibland kan jag tänka att det kanske beror på ”det” eller ”det” i livet just nu, att snart kommer den där energin igen. Men är det så egentligen, förhoppningsvis, men troligen inte. I vart fall fastnade min blick på det lilla stycket och jag kände igen mig.

Spisarparty

Skivspelaren snurrar på här hemma. Skivbacken jag lånade från grannen Ann-Mari plockas igenom i lagom takt för att spela de grupper och artister jag inte kollat upp så noga tidigare i livet. En del LP i backen var kanske inte i den bästa kondition. Några grupper var precis så svårtillgängliga som jag minns det, andra hade tiden gjort bra med hos mig och fick ett lyft så här ca 50 år senare.

Uppe med tuppen

"Frågan är ju vad du då skall göra när du går upp mellan 4-5 på morgonen". 

Det sa frugan i morse då jag ventilerade mina tankar om bloggande och att jag kanske skulle stryka ett streck efter snart 20 års och gå ut i 2025 bloggfri.

Gubbslem

Så kom det då, det nya seniorkortet som tar honom ut på landsvägarna i bygden, gratis buss dygnet runt dessutom. 

Han kommer med oönskad tydlighet ihåg dessa äldre män när han var en relativt ung bussförare, de som gjorde sig ett ärende för att komma ut och se sig om. De som alltid skulle sitta längst fram på singelsätet vid framdörren. Där satt de lätt framåtlutade och kollade in landskapet som virvlade förbi utanför bussfönstren. Allt detta hade väl varit helt okej om de inte hade haft ovanan att konstant rensa strupe och luftrör från gubbslemmet. Han hörde hur slemmet åkte upp och ned från mun och luftrör, till slut blev det nästan outhärdligt. 

Med tiden visste han vilka tider och turer de olika gubbarna steg på bussen och han minnas att han när turen började redan då kunde känna en liten irritation krypa i kroppen. Det hände att han plockade bort sittdynan på sätet längst fram innan turen började och lade upp det på hatthyllan. Då kunde de inte sätta sig där och de var förpassade till nästa sätesrad. Han märkte att de blev lite villrådiga då dynan var bortplockad, men han förklarade att den var nedspilld under en tidigare tur. 

Nu när han själv då och då kan känna gubbslemmet åka upp och ned så sitter han och funderar på om han skall ge sig ut på de lokala linjerna och sitta och harkla sig under en lång busstur i området, varför skall han inte bevara de där fina traditionerna.

Alla sätt är bra...

Han hade börjat höra allt sämre med åren och det här med hörapparat var ju inte det lättaste att få till och tiden han fått var inte innan i höst. 

Men som den fågelintresserade person han nu var så ville han fortsätta att höra vårens första fågelsång och de små fågelliven inifrån hans gamla men av fåglarna omtyckta fågelholk. Så varför inte använda den gamla högtalaren från den nedlagda fotbollsplanen. Sagt och gjort, den monterade han upp en vacker tidig vårdag. 

Nu kunde han sitta vid stugknuten och höra de små liven inifrån holken där borta i björken.

Vintern

Om ångest inför vintern: Jag tycker ändå jag lyckats ta den värsta ledan ur blodet. Men vi står ju inför en lång vinter, alltså då kommer den krypande... det är ju alltid en fight tycker jag... du vet när allting är svart och Konsums gröna skylt som lyser i mörkret... fy fan. Ja det är inte kul alltså... det är det inte. Ulf Lundell

En flashback vid vägkanten

Han var klar med jobbet i Strömstad över dagen och nu väntade de ca 25 milen tillbaka hem igen. Ibland tog han den gamla sträckan av E6:an och nu under juli var tempot lugnare och sträckan vackrare där än ute på ”nya” E6:an.

Efter någon mil stannade han på en av de där gamla rastplaserna utmed vägen. Han hällde upp det som var kvar av kaffe i termosen och satte sig för att mata in det sista av jobbet i datorn. För sedan var det bara att blåsa på söderut mot och igenom Göteborg som vid dessa tider på dagen hade en tendens att korka igen innan Tingstadstunneln norrifrån. Innan han tog sig ut på nya E6 tog han en bensträckare och gick runt på rastplatsen. När han gick där såg han något i kanten. Det var ett antal gamla kassettband som låg där. Ted Nugent och Joan Jett läste han på banden. Han fick en riktig flashback. Kändes nästan som det var hans egna gamla kassettband. Ted Nugent var en favorit under 70-talet, Joan Jett hade några hits i början av 80-talet. Det kunde varit han som skrivit det där på kassettbandet en gång i tiden.

Dessutom hajade han till när han upptäckte ett par gamla Track kassettband som enligt honom är en raritet nu för tiden. Någon hade bara slängt ut dem vid kanten av rastplatsen. På vägen ned mot Göteborg ångrade han sig att han inte tagit med dem. Ett minne från 6 juli 2009.

En Husqvarna

I min barndom hörde dagligen ljudet av en sådan här symaskin. Hemsömnad var vanligt i min del av landet. Konfektionsindustrin blomstrade och det syddes i stugorna och på fabrikerna nästan överallt. Det jag inte visste tills idag var att sömmerskan själv fick köpa sin egen symaskin om hen ville börja med hemsömnad hos någon av alla konfektionsindustrier i bygden. Så gjorde min mor under mina första levnadsår och fortsatte ända fram till början av 70-talet. 

Idag sa hon att en symaskin av industrimodell kostade familjen 800:- och detta var runt 1958-60. Denna maskin på bilden var den andra familjen köpte. Den sydde mor hemsömnad på fram till ca 1971. Sedan dess har den stått och varit tillhands vid uppfållning av byxor, gardiner och annat för husbehov, även jag har använt den då och då under åren. 

Vad skall vi göra med den undrade hon? Jag fotade några bilder och satte ut den på Blocket.

Cyklister skyltar och pesten

Att cyklister äger ytan de rör sig på är väl allmänt känt. Alla andra bör flytta på sig för cyklisterna skall fram om det så är på vandringsleder, trottoarer, större vägar eller gator. Omdöme, hänsyn och försiktighet är egenskaper en cyklist inte besitter för sitter man på en cykel har man all rätt på sin sida. Det är här döda föremål kan ställa till det för cyklister. Att inte vägbommar öppnar sig är för cyklister tycker de är väldigt arrogant av bommarna. Därför inser vi vanliga personer att det är bäst att montera upp stora varningsskyltar för cyklisterna som förklarar detta.

Här försöker man visa cyklisterna att man skall hålla sig på sin kant för att vandrare och vanliga fotgängare inte skall bli påkörda bakifrån. Cyklisterna känner sig väldigt kränkta av att de inte får cykla kors och tvär över vandringsleden, trottoaren eller vägen. Vi andra skall ha ögon i nacken för en cyklist kan inte bedöma avstånd till hinder eller personer.

Att cyklisterna dragit hit svinpersten kanske är att ta det här inlägget ett steg över gränsen. Men hade vi verkligen gjort allt för att skylta upp i skog och mark, gator och vägar för att cyklisterna inte skulle släppa sina halvätna energibars och sportdrycker där de helst ansåg det nödvändigt... alltså överallt. För som se säger, det kommer ju snart en lågt stående person (läs fotgängare) och plockar upp efter dem.

 

Fotat i veckan på en stor anläggning där cyklisterna hade en lika stor konferens.

Generationerna

Igår var det en heldag för oss med sonsonen. I vart fall 7 timmar och denna gång var det farfar som skulle leka mest hela tiden. Det kändes i huvudet eftersom det är mycket prat och fantasi under leken. Jag är inte så van att vara på topp så många timmar. Numera brukar M på ett bra sätt mixa farmor och farfar under leken, med små ”order” om att ”nu skall farmor leka” eller ”nu skall farfar leka”. Men inte igår med den fina precisionen. 🙂 Men vi åkte till ICA och köpte glass och vindruvor. Vi låg i hans säng och tittade på animerad barnfilm Monster Trucks på min smartphone. En mycket fin dag med sonsonen.

Det har blivit så att jag (och frugan) fått ta detta med min farfar och farmors gravskötsel (till vänster). Nu är det inte så betungande. Det känns mest naturligt faktiskt. Men under många år besökte jag inte gravarna, knappt sedan begravningarna ägde rum. Jag kände att det där sköter mina föräldrar och farbror med familj om, nu kan de inte längre. Kände heller inget behov av att besöka kyrkogården. Det kändes väldigt sorgligt för något år sedan när jag inte ens hittade gravarna när jag skulle dit för att besöka dem. Jag gick upp och ned utmed gångarna innan jag hittade dem, sorgligt var det. I fredags var jag där och satte upp ljuset. Den fina kransen hade min kusin lagt dit sedan tidigare. Morfar och mormors grav (till höger) sköts av bl.a. deras söner.

Ångest

 

Om ångesten: ”Jag tycker ändå jag lyckats ta den värsta ledan ur blodet. Men vi står ju inför en lång vinter, alltså då kommer den krypande, det är ju alltid en fight tycker jag, du vet när allting är svart och Konsums gröna skylt lyser i mörkret… fy fan. Ja det är inte kul alltså… det är det inte.” Ulf Lundell.

Fick ut och ta en passande bild till texten, då han såg ett klipp med Ulf Lundell som sa just detta. Kanske är vi många som känner så som Lundell uttryckte det. Han kan dock känna att det är ganska skönt med vintern, även om någon i min närhet menar att han inte känner så. 😉

Trick or Treat

På den tiden han bodde i villan, kunde det med stor säkerhet plinga på dörren under denna vecka och det stod ett antal små skrämmande varelser på trappan, ofta med ett antal föräldrar som övervakade det hela på garageinfarten några meter därifrån. Då gällde det att ha laddat upp med godis för att de små skrämmande varelserna skulle bli glada.

Dessa tre lite äldre tjejer plingade på ett år och var nog ett av de bättre. Nu kommer han inte ihåg om de ville ha godis eller pengar eller bara ville visa upp sina sminkningar 🙂

Numera är han förskonad från både, tavelförsäljare, larmkrängare, religösa grupper eller Halloweenutövare. Plingar det på lägenhetsdörren är det sonsonen med familj som kommer eller kanske någon granne som vill ha hjälp. Kodlås på entrédörr är inte att förringa.

Kvinnan i butiken

Frun skulle köpa en handväska hos klädbutiken. Jag följde med för att möjligen köpa en vinterjacka i det lilla men bra sortimentet för män i butiken. Nu blev det ingen jacka för jag ligger oftast mellan L och XL på vissa märken. L är bra men ärmlängden blir något för kort. 

 Men det är kul att besöka butiken för där jobbar en kvinna som är väldigt fotointresserad och gillar Street Art och vi kommer gärna i samspråk om detta. 

Hon och jag diskuterade för ett tag sedan om hon skulle köpa en kamera och fördelar och nackdelar med det gentemot hennes fina iPhone som hon fotar med. Vi kom fram till att hon nog skulle fortsätta att fota med sin iPhone, det passade henne bäst. Hon är fotointresserad på ett något annorlunda sätt mot mig. Hon gillar att lyssna på föredrag av fotografer och besöka fotoutställningar. Det är alltid inspirerande att snacka med henne det tycker både frugan och jag. Hon ger en riktig energiboost i sin glädje i detta med fotografi. 

Ibland glömmer vi att vi är där för klädinköp och inte snacka foto och bildkonst.

Mannequins - De förföriska damerna

De som kommer med jämna mellanrum som vill följa mig och de som kommenterar om mitt utseende och det vackra man har och gör. De kommer från jordens alla hörn. Det är ju helt fantastiskt och otroligt att de hittar lilla mig. 

Jag har länge inte brytt mig. De här förföriska damerna vill ju bara att man tar kontakt men jag håller dem kort. 😉 

I helgen rensade jag återigen ett hundratal mer eller mindre förföriska damer på mitt Instgramkonto. Likadant gjorde jag för ca ett år sedan. Nu är det tomt med dessa följarkonton. Men snart kommer de igen, den ena förföriska damen efter den andra. 

Hon som gillar mitt namn, hon som tycker jag är handsome på profilbilden och hon som tycker jag tar fantastiska bilder.

Reflektioner om musik

Det fanns en tid då han hade bra koll på nya och gamla artister, grupper och låtar. Musik från 50-60-70-talen och några år in på 80-talet kunde han ganska bra.
Någon gång i slutet av 80-talet stack allt iväg och han var hjälplöst kvar, hade ingen koll. Han försökte säkert men nope, kunde inte komma in i det. Förr, då var alltid lite allmänkunskap inom all musik bra. På 90-talet såg han ny musik och grupper försvinna i ett virrvarr, kollen var noll och nada.

Intresset, eller känslospår hur det en gång var finns fortfarande kvar och ibland sätter han mig och bläddrar igenom ett musikmagasin i hopp om den där goa känslan av att uppdatera sig och ha lite referenser från förr att falla tillbaka på. Som idag då han plockade hem två nummer av musiktidningen Gaffa.

Va fan... han var helt lost på de nya artisterna och grupperna som presenterades, säkert var det en massa bra musik. Men han hade ingen koll, det fanns inte en artist han kände igen namnet på i Gaffa, vilken hemsk känsla!
Sunt säger väl de flesta, en gubbe skall inte skall ha koll på det nya, hur skulle ungdomar känna då. Gubben gillar vår musik, hur skall vi nu frigöra oss?!

 

I hans fagra ungdom

... ville han gärna ha en Volvo 142 GL 1972. Det som lockade var insprutad motor på 122 hästar, svarta skinnsäten, infällda dörrhandtag, kort växelspak, liten konsol mellan kardantunnel och instrumentbräda. Givetvis i guldmetallic och hade den också sollucka ja då... Med tiden blev 140-modellen ganska tråkig tyckte nog många, kanske var 1973 års modell top of line. Nu ca 50 år efteråt är en tidig 140-modell bland det vackraste man kan se på vägen, tycker han. På bilden har ägarinnan av denna 142 GL den goda smaken att snyggt färgmatcha bilen. Nu blev det aldrig någon 142 GL för honom, utan hans Volvoera började 1980 med en vit 244 DL 77'a. Jodå så tråkigt kan det bli, tänker han.

Spelgrottan

Han är i den åldern så det här med arkadspel och TV-spel var sällan förekommande under hans ungdom. Men han minns KR-kafé under 70-talet där en lång smal trappa ledde upp till kaféet, där strax efter trappan innan man riktigt kom in i kaféet där stod det ett Pong-spel lite intryckt. På detta Pong brukade han och nån kompis spela då de besökte stället. Efter det som blev det inte mycket spel innan hans söner kom upp i den åldern då det var TV-spel som gällde. 

Då när Nintendo i olika modeller kom ut på marknaden Nintendo 8-bit, Nintendo 16-bit och Nintendo 64-bit. Alla dessa köpte han under åren sönerna var i den åldern, visst spelade han själv på spelen men han fastande nästan alltid på första banan och fick börja om. Då var det roligare att kolla på sönernas skicklighet och han förstod verkligen tjusningen med TV-spelen.

Efter det blev datorspelen ett minne blott men han kan fortfarande minnas ljudslingorna och känslouttrycken från sönernas rum.

 

 

Berätta inte din livshistoria

Idag ansökte han om medlemskap i en pensionärsförening här på orten… han gillar att vara pensionär och han känner sig inte som en sådan. Kanske är det därför han gillar läget, om det inte vore för de sysslolösa dagarna. Kanske en seniorförening har lite aktiviteter och han får träffa lite nytt folk. Men han gillar att inte ha saker och ting uppbokade… oftast i alla fall. 

Det får inte bli för mycket ”tjötiga gubbar” runt honom. Lite ungdomligt skall det vara liksom. Inte höra andras livshistoria. Inte höra att allt var bättre förr och att allt är åt h..vete nu. Gamla minnen och aktuella sjukdomar som ältas vill han inte höra. 

Som ni ser har han redan målat upp en bild hur han tror det är att vara med i en seniorförening innan han ens betalat medlemsavgiften. Fast det är ju dumt att inte testa att vara med i något sammanhang lite då och då på sina egna villkor.