Gubbslem

Så kom det då, det nya seniorkortet som tar honom ut på landsvägarna i bygden, gratis buss dygnet runt dessutom. 

Han kommer med oönskad tydlighet ihåg dessa äldre män när han var en relativt ung bussförare, de som gjorde sig ett ärende för att komma ut och se sig om. De som alltid skulle sitta längst fram på singelsätet vid framdörren. Där satt de lätt framåtlutade och kollade in landskapet som virvlade förbi utanför bussfönstren. Allt detta hade väl varit helt okej om de inte hade haft ovanan att konstant rensa strupe och luftrör från gubbslemmet. Han hörde hur slemmet åkte upp och ned från mun och luftrör, till slut blev det nästan outhärdligt. 

Med tiden visste han vilka tider och turer de olika gubbarna steg på bussen och han minnas att han när turen började redan då kunde känna en liten irritation krypa i kroppen. Det hände att han plockade bort sittdynan på sätet längst fram innan turen började och lade upp det på hatthyllan. Då kunde de inte sätta sig där och de var förpassade till nästa sätesrad. Han märkte att de blev lite villrådiga då dynan var bortplockad, men han förklarade att den var nedspilld under en tidigare tur. 

Nu när han själv då och då kan känna gubbslemmet åka upp och ned så sitter han och funderar på om han skall ge sig ut på de lokala linjerna och sitta och harkla sig under en lång busstur i området, varför skall han inte bevara de där fina traditionerna.