Offentligt vardagsrum #17
Bekant men ändå obekant. Så kan jag kanske uttrycka det om den här mannen som stoppade mig på stan tidigt i somras.
– Jaså du fotar med Canon, sa han på skämt då han stoppade mig på torget i stan.
Känner han igen mig? Nej och varför skulle han göra det.
Därför var det än konstigare att han stoppade mig på torget, en valfri gubbe bara för att skoja till det då han såg att jag fotade med Nikon och började prata kameror med mig.
Men jag minns honom när han åkte med en linje till ett samhälle dit jag körde. Han satte sig alltid längst fram. Ni vet det där sätet just bakom framdörren. Där de snacksaliga eller/och de jobbiga alltid satte sig. Jag minns att han var pratsam och glad men inte tjatjobbig.
Häromdagen gick jag in på biblioteket och där satt han! Han satt med två andra män och pratade i läshörnan, vad är oddsen! Jag valde ut två magasin och satte mig i den sista fåtöljen av fyra runt bordet där de satt. Jag var lite nyfiken om han skulle komma ihåg mötet i stan då jag satte mig jämte honom, men han började prata om annat.
Efter en stund pekade jag på Canonkameran han hade lagt halvt dolt på bordet. – Jaså du fotar med Nikon, sa jag. Han tittade frågande på mig. Jag berättade om mötet i stan för ett par månader sedan. Han mindes inte det. Nyligen hade han äntligen flyttat tillbaka till hemorten igen efter många år. Det blev en lång pratstund, så jag satte tillbaka magasinen i hyllan igen, olästa.
Nästa dag gick jag in till biblioteket igen för att läsa de där magasinen. Precis när jag satt mig, då kommer han ut från biblioteket och satte sig och… nej jag hann inte läsa magasinen så jag fick ställa tillbaka dem igen. 🙂
Därför var det än konstigare att han stoppade mig på torget, en valfri gubbe bara för att skoja till det då han såg att jag fotade med Nikon och började prata kameror med mig.
Men jag minns honom när han åkte med en linje till ett samhälle dit jag körde. Han satte sig alltid längst fram. Ni vet det där sätet just bakom framdörren. Där de snacksaliga eller/och de jobbiga alltid satte sig. Jag minns att han var pratsam och glad men inte tjatjobbig.
Häromdagen gick jag in på biblioteket och där satt han! Han satt med två andra män och pratade i läshörnan, vad är oddsen! Jag valde ut två magasin och satte mig i den sista fåtöljen av fyra runt bordet där de satt. Jag var lite nyfiken om han skulle komma ihåg mötet i stan då jag satte mig jämte honom, men han började prata om annat.
Efter en stund pekade jag på Canonkameran han hade lagt halvt dolt på bordet. – Jaså du fotar med Nikon, sa jag. Han tittade frågande på mig. Jag berättade om mötet i stan för ett par månader sedan. Han mindes inte det. Nyligen hade han äntligen flyttat tillbaka till hemorten igen efter många år. Det blev en lång pratstund, så jag satte tillbaka magasinen i hyllan igen, olästa.
Nästa dag gick jag in till biblioteket igen för att läsa de där magasinen. Precis när jag satt mig, då kommer han ut från biblioteket och satte sig och… nej jag hann inte läsa magasinen så jag fick ställa tillbaka dem igen. 🙂

Kommentarer
Skicka en kommentar