När jag nu sitter och bläddrar i skivbacken med LP från 70-talets första hälft tänker jag… jaja just det den LPn/gruppen/artisten är ju bra. Bläddrar vidare till de nya fräscha vinylen från 80-talet. Då känns det som igår, jag minns nästan ögonblicket när jag stod och bläddrade i skivaffärens ”Nysläpp” efter dessa, och drog upp den där LP’n på Ljudrummet eller Skivhörnan i Borås i början på 80-talet.
Så plötsligt kommer en tanke och en konstig sugande känsla i magen. När jag brutalt inser att det är ju mellan 40 och 50 år sedan jag bläddrade genom dem i skivaffären, köpte och frekvent spelade dessa plattor. Det känns som förra veckan.
Går man från 70-talet bakåt 40-50 år då är vi nere på 1920-30-talets musik. Min far som är född 1932 sjöng eller lyssnade aldrig på de årgångarnas musik. När han köpte stereo på 70-talet köpte han modern musik, det som gällde nu. Jag som 20-25-åring tyckte det kändes lite konstigt att farsan köpte LP som jag skulle kunna tänkt mig köpa.
Jag tänkte länge på varför många äldreboenden envisas med att ha dragspel- och fiolmusiker när det skulle till lite festligheter. Slagdängor från 20-30-talen stod på repertoaren. De som sitter där och lyssnar var ju unga under 50-talets rockera eller kanske gillade 60-talets svensktoppslåtar. Jag såg framför mig att jag skulle behöva genomlida detta om några år. 🙂
Plötsligt ser jag detta i veckans lokala tidning:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar