Karamelltanten

Hon kallades bara Karamelltanten, de sa att hon jobbat nätter på ett tvätteri i Göteborg. Efter pensionen hade hon sett som sitt kall att visa osäkra bussförare vägen in genom Göteborgs centrum. Det var därför hon troget stod där vid hållplatsen sent på fredag- och lördagskvällar i samhället strax innan linjen gick in i Göteborgsregionen. Bussen kom att bli full av festglada ungdomar på vägen mot Göteborg. 

Karamelltanten hade alltid en påse Marianne i sin väska, därav smeknamnet, ibland sträckte hon mumlade fram påsen över biljettbordet och bjöd på en karamell. Hon skulle alltid sitta på sätet längst fram. När de närmade sig centrum reste hon sig upp och ställde sig vid framrutan och mumlade hur förarna skulle köra kors och tvärs över spårvagnsspåren. 

Nu hade han redan bra koll på Göteborg så det var ingen hjälp att Karamelltanten skulle åka med på linjen. Flertal gånger sade han till henne att hon inte behövde åka med fram och tillbaka för att visa vägen, han kunde den sedan lång tid tillbaka, men på det örat lyssnade hon inte utan mumlade något om att hon ändå inte kunde sova.

Hon krävde dessutom att förarna inte skulle ha radion på vid förarplatsen under kvällen. Radion gjorde att de inte kände trötthet under sena kvällen. Flertal gånger uppmanade han henne att inte sätta sig här fram om hon hade svårt för att radion var på, men på det örat lyssnade hon inte heller. En natt vägrade han stänga av radion och hon vägrade att flytta sig bakåt i bussen, efter den gången slutade hon åka med honom.

Men Karamelltanten fortsatte att glädja vissa utvalda bussförare genom att åka med på andra linjer under dagtid. Då hade hon med en kaffekorg som hon och bussföraren mumsade upp innehållet på under uppehållet vid någon ändstation. Hon var hjälpsam och till glädje för många bussförare, det måste han ge henne. Även om han själv för det mesta inte resonerade så.



Kommentarer