Jag hörde de klapprande ljuden mot granitgolvet långt innan jag såg henne. Hon kom in på den öppna ytan, klädd i sin karakteristiska rosa sheriffhatt ridande på sin häst, hennes trogne följeslagare med den långa orangea manen.
Jag hade tagit min tillflykt långt upp mot glastaket där solen stekte hårt mot mitt bleka ansikte. Ett bra gömställe, här var jag säker. Kanske var jag lite dumdristig när jag lyfte kameran över betongräcket för att ta en bild på henne långt där nere. För något hände, hon ryckte till. Hade frontlinsen på mitt teleobjektiv reflekterat solens strålar ner mot golvet.
Hon stannade sin framfart och kollade upp mot glastaket. Hade hon sett mig, troligtvis inte. Men så var det. Jag hörde hur hon ropade till sig sina två vice sheriffer. Vilka var hennes två äldre bröder, två unga män som inte förstod när de gått för långt i sina metoder att fånga mig. Jag hade fortfarande känningar av förra gången.
Jag visste att även denna gång kommer jag att bli hittad och tillfångatagen med deras bryska metoder. Ivrigt påhejad av hon där nere med Sheriffstjärnan på hatten och med den ståtliga hingsten otåligt frustande. Snart hörde jag hissdörren öppnas och två hårdföra vice sheriffer stormade ut. Jag var hittad. Jag kröp ihop där på golvet under glastaket, försökte skydda mina vitala delar.
Väntade på deras bryska metoder när de stormade fram mot mig. ”Fånga boven” hörde jag henne ropa i ett glädjeskratt där nere på granitgolvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar