Blåbärsmuffins

En kaffe och en blåbärsmuffins, sa han till kvinnan bakom disken. Han fick det han beställt och kollade runt i lokalen efter ett bra bord. 

Med åren hade han blivit ganska noga med var han satte sig, han insåg själv att det begränsade honom lite. Han gick mot fönstret, där fanns en bra plats som i vart fall just nu var lugn och med några tomma bord runt omkring. Han gillade att kolla på människor, på hans villkor tyckte han det var trevligt med mycket folk runt omkring. 

Men människor som tar för stor plats på ett eller annat sätt, det irriterar honom mer nu än förr, eller. Han tänkte efter, men det hade nog faktiskt varit så under många år nu. Han mindes episoder och en viss typ av människor från yrkeslivet som irriterade honom. Men det här med att alla bara skall tänka på sig själva hade blivit mer påtagligt de senare åren tyckte han. Högljudda människor som inte kan inse att de stör omgivningen. Oempatisk och inte visa hänsyn låg i tiden. Prata högt i mobiltelefon i offentliga rum. Hundägare som inte har koll på sina djur. Kaffelattemammor, finns det ordet fortfarande, tänkte han, dessa mammor i grupp som tror att hela världen kretsar kring just dem och att deras nyfödda barn. Värre var föräldrar som låter sina något äldre barn härja fritt bland caféborden. För att inte tala om… Han insåg att tankarna skenade iväg och det var ju faktiskt ganska lugnt och mysigt här på caféet insåg han samtidig som han tog första bettet från blåbärsmuffinsen. 

En blåbärsmuffins, det är Guds gåva till mänskligheten, tänkte han.